I am a tree reaching for the sun please don't hold me down, please don't hold me down
Vad gör jag, om den här utbildningen är mer än vad jag klarar av?
Jag vill inte flytta hem, samtidigt som jag längtar hem mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Men att flytta hem nu, skulle vara det största nederlag jag haft! För vad har jag att komma hem till? Jag har inget jobb, ingen framtid, för helvete, jag har inte ens mitt rum kvar att komma hem till!
Jag ville ju verkligen att det här skulle bli bra. För jag vet ju vad jag vill jobba med, men jag vet inte om jag kan ta mig dit.
I kväll har jag gråtit. För allt känns hopplöst. Jag förstår ingenting. Och jag vill inte gå till ett seminarie i morgon och bara känna mig dum i huvudet. Jag tror inte min självkännsla klarar det... Åååh jag är kluven, jag vet verkligen inte vad jag ska göra.... All emetionell stress vällde över mig i dag. Jag var aldrig nervös över att flytta. Jag hade ingen seperationsångest. Jag var inte nervös över skolstarten. Och jag har hela tiden tänkt, att ja men det här blir bra, allt kommer att lösa sig. Men jag vet inte längre. Jag har ont i huvuder, mina ögon gör ont, jag mår illa, känner mig febrig, mitt huvud hänger inte med, och min kropp vill bara sova...
Men jag vet verkligen inte längre. Jag mår inte bra när det känns så här. Och jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag vet inte vem jag ska prata med, för jag vet inte vilken respons jag vill få. För alla jag kommer prata med, kommer känna medlidande, tycka synd om mig, och sen försöka peppa mig. Men är det vad jag behöver höra?
Jag känner mig vilsen
I morgon ska jag försöka ladda om. I morgon blir det en dagstur tíll Luleå, och jag ska försöka att bara vara glad...
Ammi! Jag känner precis likadan! Jag känner mig otroligt korkad då de kommer till skolan just nu jag fattar ingenting, jag tänker hela tiden på om detta är verkligen något jag vill. Men jag hoppas detta är bara för man är så ny på detta och att de går över efter ett tag..
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag var helt panikslagen under min första kurs och undrade hur det skulle gå.. om det skulle gå! Tänkte att det bara var jag som inte rikitgt hängde med. Men vet du vad det släppte och nu mer än halvvägs igenom utbildningen (läser samma som du) så har jag utvecklats massor av allt jag lärt mig och pga alla möten. Hoppas att det löser sig till det bästa för dig med! KRAM
Amanda. När man flyttar hemifrån, oavsett om det är långt eller kort så ÄR det jobbigt, läskigt, konstigt, sjukt och ibland i små gnuttor underbart. Det tog mig ungefär 10 månader innan jag äntligen kände "det här känns 100% bra". Att börja ett nytt liv kan suga stenhårt innan man hittat sin roll. Du är inte korkad, du har det bara tufft med annat just nu och det är därför du inte hänger med ordentligt i skolan. Att flytta hem är inget misslyckande och ALLT går att lösa, bara man vill. Jag är dock helt säker på att tiden är din lösning, du måste helt enkelt hitta hem där i Umeå.
Många kramar till dig!
Jag tänker inte skriva mer än att jag älskar dig. Vad du än bestämmer dig för så är det Rätt. Jag finns här om du behöver prata, och snart ses vi! Kämpa på som en tok tills du kommer ner och hälsar på. Sen kan du känna efter igen. PUSS!
