Dystert
Jag vet inte om det är mörkret. Tröttheten går inte ur kroppen. Jag vill sova hela tiden. Krypa ner under täcket, somna, och glömma bort resten av världen. Alla beskymmer, alla idiotiska smågräl, alla tidiga mornar. Känslan i magen växer, och gråten kryper upp i halsen. Men jag har ingen anledning att gråta, jag är inte ledsen. Jag förstår inte vart känslan kommer ifrån, och ännu mindre hur jag ska få den att försvinna. Mörkret under täcket känns kvävande. och jag vill inte lämna det....
Vad fan är det för fel på mig?
Vad fan är det för fel på mig?
Kommentarer
Postat av: Niclas
förstår hur det känns!!
Postat av: denise
det är nog inget fel på dig, tror alla har liknande tankar :)
Postat av: Ki
höstdepp, i egen hög person!
Postat av: Ariss
Jag känner igen mig till 100.
Ibland känns allt så hopplöst, och hösten gör inte skiten bättre direkt
Trackback
