En bänkrad i en rastlös sen april

Har precis kommit hem från stan. Gick en promenad med Kit. Det var superhärligt, trots att det var kallt som fan. Vi hamnade på Skeppsholmen och bara satt på en bänk. Så ska fan livet kännas hela tiden. Inget tvång, ingen stress, inga konstiga tankar, bara man själv och livet.
Pratade med Niclas i dag. Så fruktansvärt skönt att kunna prata av sig med någon som man verkligen känner att man kan lita på, som inte nödvändigtvis förstår allt man tycker, känner och tänker, men som bara lyssnar, och kommer med goda råd. Fattar inte vad jag ska göra när han flyttar till Kanada.
Förstår mig inte heller på konstiga människor, som säger en sak, men gör något helt annat. Som ljuger och bedrar, ger en falska förhoppningar utan att lova, som drar sig ur när det blir minsta jobbigt, människor som man helt enkelt känner tveksamhet inför. Men jag säger som Niclas. Jag är så jävla naiv. Jag vill verkligen tro gott om alla, och tro att man kan ändra sig, trots att jag flera gånger om upplevt motsatsen. Men jag vill inte ändra min inställning. Jag tror hellre gott om alla, än går omkring och tror att alla är skitstövlar. Det tåls att tänka på.