En bänkrad i en rastlös sen april

jag har vetat länge att det kommer hända. Men när du talade om det för mig i kväll, kom det som en chock. En vecka kvar.  Jag vet att det är självsikt, jag är glad för din skull, men jag grät ändå. Du kommer lämna ett enormt tomrum efter dig. Jag älskar dig. Du står verkligen mig nära, och du vet hur jag känner. Är stoltare över dej än jag kan beskriva. Det är verkligen världens chans, och det är självklart att du ska ta den!!!

Niclas, vad ska vi göra utan dig?