Quidquid latine dictum sit, altum videtur
Vet ni? Jag saknar nattbussen. Jag saknar kännslan av lugn och ensamhet som jag av någon störd anledning hittar, när jag - och en massa andra - åker hem mitt i natten. Det går inte att jämföra med tunnelbanan, och jag kan inte riktigt förklara det. Jag gillar det bara. Jag saknar också Kits, Emils och mina sällsynta nattpromenader inne i stan. Att få gå runt inne i stan, halv ett en vardag, skapar också det en kännsla av lugn. Och den kännslan i sin tur, får mig i efterhand att uppnå någon form av eufori.
Jag har ett väldigt fult märke i min panna. I måndags skulle jag försöka göra något åt mitt skatbo till hår. Så när jag sitter med locktången och försöker forma min lugg, bränner jag mig i pannan!! Sjukt klumpigt, och det ledde bara till ett märke utan dess like.
I tisdags blev jag brutalt väckt av Mathias som ringde kl tio. Okristligt tidigt. Det ledde i alla fall till en spontan-tripp till Lagnö. Och gud vad härligt det var!!! Att få ligga på en sommarvarm klippa i kvällssolen med en Corona i handen, det är det inte mycket som toppar.
