En bänkrad i en rastlös sen april

Varför känns livet som motigast när det borde kännas som bäst? Jag har haft en kanonhelg! I fredag var jag och käkade med Sandorna och sen gick vi och såg Umespexet. Det var så hysteriskt roligt! I lördag Var Sandrorna över för skitsnack, vin och lite tv-tittande. Vi hamnade på Pipes tillslut, och det var en lagom kväll, fylld med skratt. Vaknade trött som ett as i morse. Lotus bjöd på buffe. Det blev vår frukost, brunch, lunch och middag. Är fortfarande mätt. Sen var det Umespex igen! Inte fullt lika roligt denna gång, men ändå helt klart sevärd.

Men på bussen hem.. Jag fick en sån märklig känsla i magen. Jag saknar något, och jag ber redan nu om ursäkt över att jag kommer bli tradig, patetisk och allmänt jobbig. Men jag mådde verkligen skit! Jag blev så sugen på att gå med i Umespexarna, men jag blir inte klok över varför. Jag tror att det är för att jag har fått för mig att det finns en gemenskap där som jag saknar. Men samtidigt är det nog inte en gruppgemenskap jag saknar, utan något mer, någon mer. Jag blir så jävla less på mig själv när jag känner så, för jag vill det! Jag känner mig osjälvständig! För fan jag saknar Andreas, och det borde för vissa ge en hint om hur illa det är... 

Stunder, platser, händelser och människor jag saknar och älskar....